När Montresor lade till lager på väggen ångrade han kort vad han hade gjort. "En följd av höga och gälla skrik, som plötsligt utbröt från den kedjade formens hals, tycktes stöta bort mig våldsamt. Ett ögonblick tvekade jag, darrade. När jag spände upp min gripar började jag känna hålet med den, men tanken på ett ögonblick lugnade mig” (Poe 333). Montresor blev orolig över vad han gjorde, men insåg snart att han hade ett syfte. De hade lagt ner timmar av hårt arbete med att lägga till en sista sten. Fortunato skrattade skämtsamt och trodde att Montresor skämtade om sitt straff. "För Guds kärlek, Montessor!" (Poesi 333). Montresor hörde tystnaden efter ropet på hjälp och försökte svara. "Fortfarande inget svar. Jag stack in min lykta genom den återstående öppningen och lät den falla. I gengäld dök bara klockringning upp. Mitt hjärta var sjukt av katakombernas fuktighet" (Poe 334). Montresor var medveten om disciplinen som utvecklades för sent

When Montresor added layers to the wall, he briefly regretted what he had done. "A series of loud and screaming screams, which suddenly erupted from the neck of the chained form, seemed to repel me violently. For a moment I hesitated, trembling. As I tightened my grip, I began to feel the hole with it, but the thought of a moment calmed me "(Poe 333). Montresor became worried about what he was doing, but soon realized that he had a purpose. They had put in hours of hard work to add one last stone. Fortunato laughed jokingly and thought that Montresor was joking about his punishment. "For the love of God, Montessor!" (Poetry 333). Montresor heard the silence after the cry for help and tried to answer. "Still no answer. I inserted my lantern through the remaining opening and let it fall. In return, only the bell rang. My heart was sick with the moisture of the catacombs "(Poe 334). Montresor was aware of the discipline that developed too late